Yes! Nu är den klar.. Har tänkt skriva en ända sen Neo föddes, alltså i snart 6 månader så det var ju på tiden.
Läs och njut!

Torsdag 7/2 - 2008:
Håller igång hela dagen, tvättar bebiskläder, hämtar ut paket, städar, ja en massa sånt. Ägnade hela dagen åt att göra klart det sista inför bebisankomsten så jag inte skulle behöva tänka på det så mycket dom sista veckorna (trodde jag ja :P).
Mot kvällen när jag börjar koppla av lite så får jag en del små sammandragningar, inget märkvärdigt bara en reaktion efter den slitsamma dagen tänker jag. Går och lägger mig runt 23, ligger vaken och kan inte riktigt koppla av, känner mig spänd och konstig i magen och efter ett tag så börjar värkarna komma. Dom gör inte så speciellt ont men kommer ca var 3:e min och håller i sig i ca 40 sek - 1 min. Ligger länge i vaken i sängen och bara vänta på att värkarna ska sluta komma. Men det gör dom inte så runt 3 tiden kliver jag upp, tar två alvedon och lägger mig i badkaret. "Fejkvärkar" ska avta medans riktiga värkar ska fortsätta och blir ofta  intensivare när man tar alvedon och badar.
Mina värkar bara fortsätter och gör mer och mer ont men håller sig i samma tidsintervaller 3min, 40s - 1min. (tror nog dom höll sig till dom tiderna genom hela förlossningen faktiskt, men kanske inte i slutet).
Ligger i badet och klockar värkar i ca en timme, då gör det så ont att det blir jobbigt att ligga still så jag kliver upp och ringer till förlossningen. Dom säger att jag borde komma in för en koll men att jag inte behöver ha nån bråska utan kan
komma när jag vill. Men jag vill åka in direkt för jag är så nyfiken på om bebis vill komma ut eller inte. Försöker få tag i mamma för å få skjuts in men hon svarar inte, inte Ida heller så jag väcker Pe osså ringer han Tony som skjutsar oss.
Kommer till förlossningen vid 5-6 tiden på morgonen och dom kör en CTG-kurva och kikar om jag har öppnat mig något. Det har jag inte, ett finger fick hon in så vi fick åka hem igen med en massa tabletter som skulle stoppa värkarna och få mig att sova.
Barnmorskan tror inte att bebis vill komma ut riktigt än. Tar taxi hem och sover.

Fredag 8/2 - 2008:
Vaknar ca 13.00 av att värkarna har börjat igen. Har sovit ca 6 tim. Hela dagen spenderar jag i sängen tillsammans med en korsordstidning och ett packet kakor och klockar värkar. Runt 17.00 kommer Ida och med sig har hon en värmedyna som är underbart skön att ha på magen eller bak i ryggen. Värkarna håller sig till samma tidsinterval men gör ondare och ondare. Ida åker efter en stund men lämnar värmedynan och lovar att skjutsa oss till förlossningen om vi vill åka in. Jag hoppar i badet vilket resulterar i att värkarna blir ännu värre och jag klarar inte av att ligga still nån längre stund. Kliver upp och ringer till förlossningen igen. Dom säger att det nog är dags nu men att jag kan försöka vara hemma så länge jag orkar men är välkommen in när jag vill. Klockan är nu ca 21.00.
Bullar ner mig i soffan tillsammans med värmedynan och kakorna och glor på tv en stund. Värkarna blir värre och värre, pratar med Ida och bestämmer att hon ska komma kl 12. Det gör hon och vi far in till förlossningen igen. Den här gången är jag öppen 3 cm och får där med flytta in i ett förlossningsrum. Ida och Pe åker och köper mat åt sig själva (jag får nöja mig med nyponsoppa, saftsoppor och annat mumsigt), hämtar bb-väskan, babyskyddet mm. Ida stannade hela natten och vi umgås och har trevligt. Nångång mot morgonen så börjar jag med lustgasen oxå =)

Lördag 9/2 - 2008:
Pe och Ida sover en sväng på morgonkvisten, jag umgås med lustgasen, alltså har jag ganska trevligt =) Ida åker hem nångång runt 7 och i samma veva så får jag en ny barnmorska, Anne. Den bästa av dom 4 jag sammanlagt hade.
Kämpar på med mina värkar hela morgonen, lustgasen hjälper en del, inte så mycket mot smärtan dock men det var skönt att ha nått att konsentrera sig på under värkarna, var ju ganska jobbigt att andas i den. Står upp eller går runt nästan hela tiden, att ligga ner blev jag tokig av, smärtan var lättare att hantera stående tyckte jag. Nån gång efter 12 på dagen så tappar jag tidsuppfattningen men nånstans däromkring så är jag öppen knappt 6 cm. Har alltså öppnat mig 3 cm på ca 12 timmar. Vid det här läget är jag bered att ge upp eftersom det inte händer nånting alls känns det som. Men barnmorska börjar tycka lite synd om mig så hon går med på att ta håll på hinnorna så att vattnet går, i samma veva sätter hon in en liten grej på Neos huvud som mäter hjärtljuden. Men nu sätter det igång och händer grejer iaf! Värkarna blir genast mycket starkare och gör nu så ont att jag börjar böla. Kl 14.00 kommer det en jättegullig undersköterska som
pratar med mig och tröstar så bra. När hon märker hur jobbigt jag har det så övertalar hon barnmorskan att ge mig dropp för att göra så att värkarna gör mer nytta. Tror ja får drop runt 14.30 nångång men som sagt så har jag inte nån vidare tidsuppfattning vid det här laget.
Droppet gör susen! Kl 15.00 kommer en ny barnmorska och jag är då öppen 10 cm! Bara nån lite kant kvar. Vid det här laget är jag helt panisk av smärtan, ligger mest och skriker rätt ut, ger upp och ångrar mig säker 100 gånger, skriker "Ut då ungjävel!!" nångång oxå =)
Det där sista kant(jäveln) vägrade försvinna, barnmorskan var där flera gånger och trök och försökte hjälpa till oxå men den var räjält envis! Tillslut så säger iaf barnmorskan att jag kan prova att krysta lite grann i nästa värk och se hur det känns. Jag blir överlycklig och sätter igång och trycker på för glatta livet på engång! Vill bara att han ska komma ut nu. Helt plötsligt så känns det som om han vill ut så jag vrålar "Nu kommer den!" Dom lägger ner mig i förlossningsställning och spanar lite där nere. Sen for dom iväg i en jäkla fart och började sätta på sig plasthandskar och rockar å så. Lyckan jag kände då var enorm, nu skulle han komma, nu var det snart över. Krystar några gånger bara, dom fick t.o.m hålla igen mig så att jag inte krystade när jag inte hade värk, så gärna ville jag ha ut honom!
Sen sa det plupp osså låg han bara där på mitt bröst, älskade lilla Neo. Det första jag såg när hon höll upp honom var pungen som svajade =) En kille! Kändes så självklart då att det var en kille. 3074 gram vägde han och var 49cm lång. Världens bästa!


Jag med min älskade lustgas!


Hög som en skyskrapa!


Första bilden på pluppen, där min tutte inte =)